Lilla sjö, som ligger mellan Åseda och Nottebäck, tillhör de sjöar eller sankmarker som blev torrlagda på 1800-talet. På 1850-talet grävdes en kanal rakt igenom området, som på ett effektivt sätt torkade ut sjön. I mitten på 1970-talet var det bara kanalen som under sommaren till viss mån var vattenförande. Resten av området hade vuxit igen och bestod endast av mindre ansamlingar av surt och illaluktande vatten. 

Då började några markägare och andra naturintresserade som tillhörde Nottebäcks Jaktvårdsområde att ställa sig frågan om man inte på något sätt kunde till viss del återskapa den fågelsjö som en gång varit. De hade under ett antal år deltagit i olika studiecirklar och när det nu var dags för "Våtmarker och viltvatten" beslöt man våren 1977 att omsätta arbetet i studiecirkeln till praktiskt arbete.

En viktig sak som både markägare och jägare kom överens om innan man började planera var att all jakt i sjön och dess omgivningar skulle förbjudas. 

Mätningar visade att djupet på dymassorna i den 8 ha stora sjön skiftade mellan 1 och 4 meter. Meningen var att , med caterpillar, rensa bort dymassorna där djupet inte var större till fast mark, än att maskinen kunde ta sig fram. Efter att ha märkt ut var det fanns möjlighet att gå fram med en maskin dök ett annan problem upp. På en sträcka av 80 m, som maskinen måste passera, fanns bara bottenlös gyttja och man blev tvungen att fälla träd för att bygga en bärande matta. Trots svårigheterna kunde schaktningen slutföras den 26 augusti samma år, Vattenspeglar hade då grävts ut, kanaler hade skapats och viss del av massorna hade använts till att skapa öar i vattnet. Samtidigt gjöts också ett stämme som blev klart i början av september. Vintern tillbringade man med att tillverka och sätta ut ett 100-tal holkar. I mitten på mars året efter samlades man åter på att planera bygget av ett fågeltorn. Tornet som består av två våningar, den övre inbyggd, är över 10 m högt och blev klart i början av maj 1978. 

Fåglarna hittade direkt till den restaurerade sjön och under 1980-talet iakttogs bl.a. svarthakedopping (2-3 häckande par), fiskmås (upp till 50 ex. iakttogs), skrattmås (häckade med ett 10-tal par), drillsnäppa (1 par), rörhöna (1-2 par), sothöna (1-2 par), knipa (minst 10 par), vigg (ca 5 par), kricka (häckade med något par), gräsand (ca 5 par), kanadagås (2-3 par), enkelbeckasin (flera par), tofsvipa (2-3 par) samt trana (1 par). Från åkrarna invid sjön hördes 3-4 storspovar

Övriga återkommande iakttagelser som antydde häckning av bl.a. mindre hackspett, stjärtmes, sävsparv. Sporadiska iakttagelser av skedand, rödbena, gråtrut, gluttsnäppa. Rastande sångsvanar sågs varje vår, som mest 25-30 ex.

Saxat ur anteckningsboken: 
"Fågelskådningens dag 4 maj 1986 med bl.a. skogsduva, svarthakedopping 1 ex, mindre hackspett 2 ex, rödbena 1 ex, gluttsnäppa 1 ex, storspov 1 par, flera par av vigg, kricka, gräsand, knipa, fiskmås 50 ex, skrattmås 8 ex, spelande enkelbeckasin, morkulla och skogssnäppa.
Ormvråk och sparvhök visade sig i sjöns närhet och stararna hade fullt upp att inspektera bohålen i de gamla träden. Storspov, finns det ett ljuvligare vårläte?

Redan i slutet av 1980-talet började naturen så sakta ta tillbaka de områden som röjts. På öarna började björksly att dominera och de grävda kanalerna blev mindre. De personer som en gång startade proceduren hade nu inte längre möjlighet att röja och sköta sjön. År 1997 tog jag kontakt med Ivar Solstrand och vi i Uppvidinge Fågelklubb blev då tillfrågade om möjligheten att överta ansvar och skötsel av Lillasjö-området med tillhörande fågeltorn. Efter brevkontakt med samtliga markägare, där ingen motsatte sig att vi övertog skötseln, fick vi klartecken att börja röja. Tyvärr har de två senaste vintrarna bjudit på milt väder utan is de helger som vi hade planerat för arbete. Vår förhoppning är att fågeltornet ska få en uppfräschning under hösten –99 och att röjningen kan ske denna vinter.